|
Vi var så nervösa min dotter och jag. Nervösa inför rätten, inför att se honom igen. Vi läste igenom förhören innan och våra dagboksanteckningar för att fräscha upp minnet. Åklagaren var skicklig och började utfrågningen med lite allmänna frågor så att den värsta nervositeten inför att tala släppte. Sen ledde han mjukt utfrågningen så att det viktigaste kom med, det var mycket lätt att svara eftersom det ju bara var att berätta sanningen och ju mer han frågade desto starkare blev våra vittnesmål eftersom vi kunde svara på allt.
Han fick också med en massa om vad exet gjort som han inte stod åtalad för.
För mitt ex var det svårt, han var ju tvungen att ljuga och det märktes.
Försvaret satte åt mig på ett par punkter men eftersom jag tänkt igenom allt innan kunde jag svara på varför jag handlat som jag gjort.
Min dotter blev inte ansatt så hårt, det fanns stark teknisk bevisning i hennes mål. Vi vittnade båda inför exet, vi kunde be honom gå ut men åklagaren ville att han skulle sitta kvar för det stärkte målet. Det kan vara olika vad som är bäst, man får lyssna på åklagaren. Rättegången kom att kännas som en upprättelse, att få berätta sin historia utan avbrott i en rättsal, bara det var ensamt var en upprättelse för allt han gjort.
|
|
