Tillbaka

Först ska jag berätta vad normaliseringen inneburit för mig, sedan följer en text ur Amnestys rapport om “Mäns våld mot kvinnor” som berör normaliseringsprocessen.

Ska man uttrycka det enkelt så menas med normalisering att man blir van vid våldet och det blir något normalt. Men det går så mycket djupare än det. Det är inte bara våldet som blir normalt utan hela mannens sjuka föreställningsvärd.
Mitt ex fick mig att känna tacksamhet när han slagit mig!
hade jag blåmärken skulle jag vara tacksam att jag inte låg på sjukhus,
annars skulle jag vara tacksam för att det inte blev några märken. Och jag var verkligen tacksam, jag kom på mig själv med att tänka att han var nog egentligen snäll för han gjorde mig ju aldrig riktigt illa.
När jag brutit upp var jag tacksam för att han inte dödat mig.
När han kom med elak kommentarer var jag tacksam att han inte slog mig. Han fick mig att tycka synd om honom som inte kunde bo med sina barn trots att det var hans eget fel för att han slogs. Ju längre tid man bor med mannen desto värre blir normaliseringen men det kan också gå mycket snabbt beroende på omständigheten. Nere i hans hemland var jag helt isolerad och hade bara honom därför tog det bara ett par veckor för mig. Jag tänkte att jag älskade honom så mycket att det allra värsta som kunde hända var inte att han slog ihjäl mig utan att han lämnade mig. Jag tänkte att jag måste lära mig acceptera att bli slagen, det var det pris jag fick betala för att vara med honom. Så illa blev det aldrig när vi bodde här i Sverige därför att här hade jag familj och vänner och min normala miljö. Därför är det viktigt att inte låta sig isoleras för män som slår försöker alltid isolera partnern. Sen var det så för mig att efter varje gång han slagit mig blev jag “belönad” med massor av kärlek och närhet, han tröstade mig och gjorde allt för mig och höjde mig till skyarna ett tag, det blev väldigt tvära kast mellan förtvivlan och lycka och jag tröstade även honom för vad han gjort mig. Paralellt med normaliseringen fanns ändå sunda tankar och insikter om att han gjorde fel, jag försökte prata förnuft med honom, skrev dikter så han skulle förstå, planerade för uppbrott. Av betydelse för mina uppbrott har barnen varit, nere i hans land längtade jag hem till barnen,meningen var ju att jag skulle hem efter 6 mån till dom och hur fast jag än var kunde jag inte svika dom och stanna. Sen här i landet så mådde min dotter och vår gemensamma son dåligt av våra bråk och jag stod inte ut med att de skulle fara illa. Fenix mailinglista motverkade också normaliseringen. Hur illa jag själv farit förstod jag inte förrän efteråt.

Ur Amnestys rapport Mäns våld mot kvinnor i nära relationer
“För kvinnans del innebär normaliseringsprocessen i korta drag att hennes gränser gradvis suddas ut och mannens våld blir ett normalt inslag i vardagen. Våldet väcker skuldkänslor hos kvinnan, hennes verklighetsuppfattning rubbas och hon börjar se sig själv med mannens ögon och lägga orsaken till våldet och skulden på sig själv. Kvinnans strategi blir att undan för undan anpassa sig till mannens uppfattning om hur relationen bör se ut och vad det innebär att vara kvinna respektive man. Hennes handlingsutrymme minskar, hon blir allt mer isolerad från vänner, släktingar eller arbetskamrater. Han blir till slut den enda personen i hennes liv. Situationen kompliceras av att förövaren, som alltmer dominerar kvinnans liv, växlar mellan att vara varm, kärleksfull och omtänksam och hotfull, våldsam och straffande. Mannen bestämmer hur och när denna växling ska ske. Kvinnan bryts successivt ned och hennes anpassning sker inledningsvis för att få slut på våldet, men mer och mer blir det en fråga om överlevnad. Slutligen kan våldet både accepteras och förklaras.”