Vi börjar väl med poesin. Karin Boye är min favorit för hon har så många dikter jag älskar, de andra har någon eller några. Jag fick en bok av Karin Boye när jag var 14 och den har följt mig genom livet. Och så skulle jag välja ut den dikt jag tycker bäst om? omöjligt det finns en dikt för varje skede i livet, varje känsloläge.

Det bästa
Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,
det kan man inte säga
och inte heller skriva.

Det bästa i ditt sinne
kan intet förorena.
Det lyser djupt där inne
för dig och Gud allena.

Det är vår rikdoms råga
att ingen ann kan nå det.
Det är vårt armods plåga
att ingen ann kan få det

Kunskap
Alla de försiktiga med långa håvar
träffar havets jätteskratt.
Vänner, vad söker ni på stranden?
kunskap kan aldrig fångas,
kan aldrig ägas.
Men om du rak som en droppe
faller i havet att upplösas,
färdig för all förvandling --
då skall du vakna med pärlemorhud
och gröna ögon
på ängar där havets hästar betar
och vara kunskap

En målares önskan
Jag ville måla ett ringa grand
av slitnaste vardag, så nött och grått,
men genomlyst av den eld, som förmått
all världen att springa ur Skaparns hand.
Jag ville visa, hur det vi försmå
är heligt och djupt och Andens skrud.
Jag ville måla en träsked så,
att mänskorna anade Gud!

Minne
Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig --
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig --
det gudarna give

Avsked
Jag ville ha väckt dig till en nakenhet som en naken förvårskväll,
då stjärnorna svämmar över
och jorden brinner under smältande snö.
Jag vill ha sett dig en enda gång
sjunka i det skapande kaos' mörker,
ville ha sett som vidöppen rymd dina ögon,
färdiga att fyllas,
ville ha sett som utslagna blommor dina händer,
tomma, nya, i väntan.

Du går, och ingenting av detta har jag givit dig.
Jag nådde aldrig dit, där ditt väsen ligger bart.
Du går, och ingenting av mig tar du med dig --
lämnar mig åt nederlaget.

Ett annat avsked minns jag:
vi slungades ur degeln som ett enda väsen,
och när vi skildes, visste vi inte längre
vad som var jag och du...
Men du -- som en skål av glas har du lämnat min hand,
så färdig som bara det döda tinget och så oföränderlig,
så utan andra minnen än de lätta fingeravtryck,
som tvättas bort i vatten.

Jag ville ha väckt dig till en formlöshet som en formlös fladdrande låga,
som finner sist sin levande form, sin egen...
Nederlag, å nederlag!

Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                             och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
                             och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                             som skapar världen

Unga viljor viner
Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.

Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.

Om gläntan syns trång
emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.

Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
"Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna

 Sånger om ödet III

Önska dig inget, som andra har fått:
allt händer en enda gång.
Önska dig inte vad någon skald
har sjungit i sin vackraste sång.

En stjärnljus natt, när du vakar,
skall Ödet slå på din dörr
och söka dig med ögon av sällsam färg,
som aldrig någon talat om förr.

Hon sjönk som dagg ur luften,
hon föddes av rymdens famn,
och ingen, ingen har mött hennes blick,
och ingen har givit henne namn.

Till dig är hon kommen ur Intets land,
för dig är hon skapad nu,
och ingen, ingen i tiders tid
har kysst hennes läppar mer än du

Evighet
En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt  -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når

Salig längtan
Goethe:

Säg det endast till de visa,
att det ej blir dårars gamman:
det som lever vill jag prisa,
då det trår till död i flamman.

Sänkt i kärleksnätters dyning,
som allt ursprungs ursprung hyser,
anar du en sällsam gryning,
då den stilla lågan lyser.

Mörkret kan ej hålla kvar dig,
och den heta nattens mening
är blott nytt begär, som drar dig
mot en högre, ny förening.

Fången, tvingad och berusad
flyger du, mot ljuset vänd,
fjäril, tills du eldomsusad
äntligt är förtärd och bränd.

Och till dess du detta nått,
detta: dö och bliv,
vankar du som främling blott
i ett skymningsliv